Arne Liljenbergs väg till westernvärlden utanför Kulltorp började långt innan han blev stuntman. Som ung var han elitgymnast, något som skulle visa sig vara en perfekt grund för de fysiskt krävande uppdrag som väntade.

– Gymnastiken lärde mig kroppskontroll, fallteknik och att förstå rörelser. Det hade jag enorm nytta av senare när jag började med stunt, säger Arne.

När Arne kom hit på 1970-talet hade han redan erfarenhet från teater- och filmvärlden i Göteborg. Genom musikalen Annie Get Your Gun kom han i kontakt med Bengt Erlandsson och High Chaparral. Bengt hade tagit med hästar och vagnar till föreställningen och fick upp ögonen för de unga akrobaterna och stuntintresserade artisterna.

Det blev början på ett samarbete som skulle sätta avtryck i parkens historia. Här började de klassiska westernshowerna som lever kvar än i dag att ta form.

– De som fanns här från början älskade hästar och westernlivet. Vi som kom från teatervärlden började fundera på hur showerna kunde bli mer berättande och dramatiska.

Stuntman är inte samma sak som våghals
Under promenaden återkommer Arne flera gånger till skillnaden mellan en stuntman och en våghals.

– Det finns ett missförstånd där. Många tror att en stuntman bara kastar sig ut utan någon plan och hoppas på det bästa. Så fungerar det inte.

Arne stannar upp och lägger pannan i veck.

– En ”daredevil” tänker: ”Det här verkar möjligt, jag testar.” En stuntman tänker tvärtom. Man planerar, tränar och försöker göra det så säkert som möjligt. Om någon skadar sig har vi misslyckats. Det är inte meningen. Målet är att publiken ska tro att det är farligt.

Han menar att dagens stuntutövare ofta tänker ännu mer långsiktigt.

– I dag vill många göra en lång karriär inom yrket. Då gäller det att hålla hela vägen.

Han beskriver också hur säkerhetstänket förändrats genom åren.

– Förr gjordes saker inom filmvärlden som aldrig hade accepterats i dag, varken när det gäller människor eller djur. Mycket har blivit bättre.

Hästarna är de verkliga proffsen
Arne har gjort det mesta inom stuntvärlden: slagsmål, höga fall och explosioner. Men det är fortfarande häststunten som imponerar mest på honom.

– Vid ett hästfall är det två individer som måste samarbeta perfekt. Missar du kommunikationen med hästen kan det gå riktigt illa.

Filmkarriären tog fart
Parallellt med åren på High Chaparral arbetade Arne inom filmbranschen.

Han medverkade som stuntman i actionfilmen The Ninja Mission och arbetade även med Astrid Lindgrens filmklassiker Ronja Rövardotter. Där syns han dessutom i rollen som en av Borkarövarna. Senare utförde han även stuntarbete för tv-serien Blå ögon.

Han minns filminspelningarna med värme.

– Det var fantastiska år. Vi jobbade på många olika platser runt om i Sverige.

Magnumgänget blev perfekta statister
Bland de många minnena från High Chaparrals storhetstid finns också det så kallade Magnumgänget från Stockholm.

– De var väldigt intresserade av western och kom hit ofta. För oss var de fantastiska statister. De jobbade faktiskt helt ideellt. De ställde upp av ren westernnördighet, skrattar Arne.

– Fem personer låter kanske inte som mycket, men de kunde fylla upp en gata och skapa liv i en scen.

Westernmiljön lockade människor från hela landet. För många blev High Chaparral mer än en nöjespark. Det blev en gemenskap där människor med samma intresse hittade varandra.

Gnosjöandan på mossen
När samtalet kommer in på Gnosjöandan blir Arne eftertänksam.

Han menar att High Chaparral är ett av de tydligaste uttrycken för den mentalitet som gjort bygden känd långt utanför kommungränsen.

– Titta bara på vad Bengt Erlandsson gjorde. Han byggde upp en hel westernvärld mitt ute på mossen. Många hade nog sagt att det var omöjligt, men han såg möjligheterna i stället.

High Chaparral växte fram tack vare envishet, kreativitet och entreprenörskap, egenskaper som också brukar förknippas med Gnosjöandan.

För Arne är det ett konkret exempel på att våga testa idéer som andra först kanske tycker verkar orealistiska.

– Den mentaliteten påverkade mig ganska mycket. Att våga prova nya idéer, starta egna projekt och hitta lösningar längs vägen.

Han menar att Gnosjöandan egentligen handlar mindre om geografi och mer om ett sätt att tänka.

– Här i bygden finns en tro på att man faktiskt kan göra saker själv. Man behöver inte vänta på att någon annan ska komma med lösningen.

Arne ser också tydliga likheter mellan entreprenörskulturen i Gnosjöregionen och hur High Chaparral byggdes upp.

– Bengt brukade tänka att man skulle ha flera ben att stå på. Det handlade inte bara om shower. Det var hotell, film, olika verksamheter och nya idéer hela tiden. Om något inte fungerade hittade man en annan väg.

Den inställningen följde Arne vidare genom livet.

Efter åren som stuntman startade han ett företag där han arbetade med film, media och berättande. Samtidigt fortsatte han att vara verksam inom utbildningsvärlden. Under många år undervisade han på mediegymnasiet i Gislaved, bland annat i dramaturgi och berättarteknik.

– Fallteknik och stuntarbete kan man lära sig. Men det är berättelsen som får människor att känna någonting. Det är där magin finns.

I klassrummet försökte han få eleverna att förstå vikten av gestaltning, rytm och närvaro, samma ingredienser som är avgörande inom både stuntvärlden, teatern och filmproduktionen.

– Jag tror ibland att vi har tappat lite av förmågan att berätta historier. Allting ska gå så fort i dag.

En plats där människor blir någon annan för en stund
Under åren har Arne funderat mycket över varför människor återkommer till High Chaparral. Han minns besökare som år efter år sökte sig hit för att bli en del av något större än vardagen.

– Man får kliva in i en annan värld för en stund och ta på sig en annan roll, långt bort från vardagen.

Arne tror att det är en viktig del av parkens dragningskraft än i dag. Här kunde människor lämna sina titlar hemma. Det spelade ingen roll om man var professor, företagare eller industriarbetare. Alla möttes på samma nivå.

Framtiden tillhör de riktiga upplevelserna
Trots att världen blir allt mer digital tror Arne att framtiden ser ljus ut för platser som High Chaparral.

– Jag tror faktiskt att människor kommer att längta ännu mer efter riktiga upplevelser.

Han beskriver ett samhälle där mycket handlar om att scrolla vidare till nästa klipp eller nästa intryck.

– Vi sitter och scrollar eller swipar på våra telefoner hela tiden. Men till slut vill man uppleva saker på riktigt. Man vill träffa människor, höra berättelser och vara med om något tillsammans.

Just därför tror han att westernshower, levande teater och fysiska mötesplatser kommer att fortsätta locka publik.

– Det finns ett värde i det mänskliga mötet som aldrig kan ersättas.

Arvet lever vidare
När promenaden närmar sig sitt slut är det dags för nästa programpunkt. Klockan 12.30 börjar westernshowen. Men numera är Arne där som åskådare.

Mycket har förändrats sedan han kom hit som ung elitgymnast och stuntman från Göteborg. Nya byggnader har tillkommit, showerna har utvecklats och generationer av medarbetare har passerat genom portarna.

Men historien fortsätter.

I dag lever arvet vidare. Två av Arnes barnbarn arbetar på High Chaparral och för traditionen vidare på samma plats där deras morfar en gång var med och skapade parkens mest spektakulära föreställningar.

– Det känns faktiskt väldigt roligt, säger han.

Han blickar ut över området där så många minnen skapats genom åren.

Kanske är det också där berättelsen om Arne Liljenberg finns. Inte främst i stuntsen, filmerna eller showerna, utan i människorna han mött, upplevelserna han varit med om och den entreprenörsanda som präglat både honom själv och platsen han återvänder till.

Från inspelningen av "Ronja Rövardotter", 1984.